alla korten på bordet...

ok, alla korten på bordet. Jag mår inte bra. Det ligger för många tunga stenar på mina sköra axlar just nu, och när det inte är mycket, så känner jag mig stressad iallafall. Erkänner att jag har gått in i en depression.
jag kom på det först för några månader sedan, när jag för femte gången på samma vecka började grina för ingenting. minsta lilla konflikt eller motgång gjorde mig hopplöst ledsen, och jag gick hela tiden runt och belönade mig själv med vad som helst, godis, ett bad, en kopp te, en film...allt för att må bra nog för att kunna plugga eller göra andra måsten. lite så är det fortfarande, men det känns bättre att jag har erkänt för mig själv och dem jag bor med, att jag faktiskt är deprimerad, så nu kanske jag inte måste kämpa för att hålla fasaden uppe. Jag tror att allt kommer bli bättre nästa termin, då det förhoppningsvis inte är lika mycket.

Det måste vara jättejobbigt att vara gift med mig just nu. Emil är så underbart stark, som orkar lyssna på mina snyftningar och ständiga klaganden. På ingenting! det här med depression är ett mycket märkligt fenomen. som om ett mörkt regnmoln sänker sig över livet och inbillar mig att det inte finns en blå himmel. Jag VET ju att det finns det, men jag ser det bara när jag är helt och hållet kravlös och läxfri mm... Hur har det blivit såhär?
samtidigt så tror jag att jag vet varför. det är ju p.g.a. skolan, körkortet, familjebekymmer, relationer, min Gudsrelation, mina brister, mina sysslor, mina drömmar, min framtid, min fritid... och allt annat som tränger sig på.

mina tankar just nu.
är det en synd att vara deprimerad?
är man en sämre människa om man inte är rolig att umgås med?
gör tårar så att man får sämre hy och blir hängig runt ögonen?
slänger jag bort 4,5 år av mitt liv på ett yrke jag inte vill jobba med...?
klarar jag av att ta körkortet när jag mår såhär?
kan man vara en bra fru, trots att man är hemsk som person?
har jag tappat min humor?
vad tänker människor på, när de tänker på mig?
pratar folk skit om mig?