Då sitter man här igen och funderar. det är första gången som jag sitter i vår säng och bloggar, med laptopen i knät, och emil sovandes brevid... (en gudomlig syn faktiskt.)det är väldigt tyst och fridfullt härinne. förutom datorns knapprande, så hör jag bara hans tunga andetag, och på något självklart sätt, så önskar jag att tiden kunde stanna.... nu. evig frid, liksom. finns inget skönare än att långsamt dra sig mot sängen för att sova, och veta att jag inte behöver somna. jag kan vara uppe länge, även om jag väljer att somna. finns inga måsten, och inga tunga uppgifter att utföra imorgon. det är bara att vara. finnas till. just nu känner jag mig sådär romantiskt poetisk... som en bomullstuss bland tusen bomullstussar. synd att även denna dagen blir till en ny, och sedan en till, och en till.... varför kan man inte bara få stanna här, i denna stunden, nu. inget mera sen. måste ju bara försöka skriva en dikt.
Tänk om alla världens klockor
kunde stanna nu
sluta ticka nu
bara tystna, allihop
då skulle ju stunden man befinner sig i
vara orättvist lång
kanske hemsk och fördömande
eller himmelsk, som min
godnatt =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar