idag, när jag satt på pendeln så satt det en tjej snett framför mig på andra sidan gången. hon var nog det sötaste jag någonsin sett! rådjursögon och krulligt mellanblont hår, runt 15 år såg hon ut att vara. när jag slog mig ned på min plats, och såg henne, så tittade hon väldigt mycket på mig, som om hon kände igen mig, men hon såg väldigt ledsen ut. vi fick ögonkontakt många gånger under resan, som om vi båda försökte placera varandra i huvudet. Jag kände igen henne från någonstans, men har fortfarande inte lyckats placera henne... iallafall, så satt det två tjejer brevid henne, och jag antog att det var hennes kompisar. det konstiga var, att tjejerna aldrig pratade med henne, och när de gick av, sa de inte hej då eller någonting alls till henne. Jag såg på tjejen att hennes ögon var alldeles tårfyllda, nästan hela resan, och ibland tittade hon på mig med sina rådjursögon, som om hon önskade att jag kunde läsa hennes tankar. det var svårt att se, och jag satt hela resan och funderade på vad det kunde vara, som gjorde henne ledsen. Jag har nog aldrig känt sånt medlidande med någon förut, fick nästan lite moderskänslor för henne, och ville hela tiden sätta mig brevid henne och fråga varför hon var ledsen, men jag vågade aldrig. Jag vågade aldrig göra det, för att jag var rädd att hon eller andra skulle tycka att jag var påträngande. Jag ångrar mig nu i efterhand. iallafall, så när "kompisarna" hade gått av, så vågade hon släppa fram tårarna. det var så sorgligt! jag började nästan lipa själv, bara av att se henne. allting var så konstigt.
varför har jag sån människfruktan ibland!!? hon hade kanske blivit jätteglad om jag hade sagt nåt till henne... och vad hade det gjort om hon INTE hade blivit glad, och sagt något elakt? då hade jag ju iallafall sluppit fundera på varför jag aldrig gjorde det.
T pratade om en liknande sak idag på gestaltningen. hon ville göra någonting roligt och oväntat på spårvagnen inför okända människor, men vågade aldrig. varför vågar vi inte??
människofruktan.
på tal om någonting helt annat.
vi har fått möss i bilen. eller mus, det kanske bara är en, men det låg verkligen musbajs och pappersflagor överallt i bilen. både längst bak och i handskfacket! så trist! så nu placerade vi ut två musfällor med ost i bilen. häromdan så hade jag tappat bort en pärm som jag behövde, och jag letade stressad som jag var överallt, och till slut i bilen. självklart, så glömmer jag att vi har musfällor i bilen och när jag trevar i mörkret efter min pärm på golvet i bilen så PANG! musfällan gick igen, och som tur är så klämdes jag inte så hårt, men jag blev riktigt rädd! haha!
Kerstin = tankspridd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar